Anna Anka-feber

Den här kvinnan, omgärdad av sina fellow-housewifes i TV3-serien Svenska Hollywoodfruar, har rört om ordentligt i den gamla hemmafrugrytan. Hon "fanns" ju inte när jag började skriva den här boken, och det är ju bara helt fabolous att hon har dykt upp nu, innan jag har hunnit skriva klart. Tusan vad segt det ska vara att skriva de sista kapitlena då. "Den är en del av skrivprocessen, det är normalt" säger jag till mig själv, om och om som ett mantra.

Snart dessert, men först - en cigarett!

På 50-talets söndagsmiddagar dukade en god värdinna fram ett sånt här efter maten. Det känns helt jättekonstigt om någon skulle göra det idag.
Vad gör en god värdinna anno 2009?
Det tar jag reda på idag.
Liten ledtråd: Det har inte blivit lättare... Och inte får man röka inomhus för att stilla sina premiärnerver heller.

Jag blir så trött av den här bilden...

Visst är det underbart? Den fina servetten. Den instoppade rosen. De vackra besticken. Och så förstås den lilla presentasken vid varje gästs plats som innehåller något hemligt och fint som gör att gästen känner sig uppskattad, och kanske också lite stum.
Det är precis den här typen av ideal som gör att skruvar upp förväntningarna och gör att vi aldrig orkar träffas för det känns så fattigt och trist med linssoppa och Ikea-bestick.
Bilden har jag lånat från Flygvärdinnans Mode och Stilblogg.
Jag skriver om "värdinnehybris" idag, efter att ha tagit en liten paus med boken och skrivit på andra saker i någon vecka (bland annat en artikel om att alla visst skriver bok nuförtiden...)