Träffade väninnan S i ottan (ok, 9.30) på mitt absoluta favoritkafé där jag planerar att tillbringa min ålderdom och fylla ut rynkorna medelst "bakelsemetoden".
Jag invigde henne i mina tankar kring att faktiskt börja blogga igen. Seriöst den här gången. Om mina tusen och en inredningsprojekt och fiffigt fix. Men också om mina tankar om varför det är så tveksamt när kvinnor lägger sitt självförverkligande och "jag duger-känsla" i hemmet - igen liksom, och varför man inte får sluta att analysera det där, vad det står för, vem vi gör det för, osv.
"Var och en får ju göra som man vill" säger S, som är florist och äger en blomsteraffär och kanske inte direkt skulle gå i sorgflor om alla kvinnor började ta lite större ansvar för hemmets behov av center pieces och annan blomsterfägring.
Och det är ungefär här jag börjar att skruva på mig lite. Och detta inte enbart för att kombon av maräng och citronkräm i min tartelette faktiskt inte var helt lyckad utan snarare gav en viss metallisk bismak i munnen, lite som blod, inte helt perfekt i ett bakverk alltså, utan för att jag ALLTID känner så när det argumentet dyker upp i hemmafrudebatten.
Denna valfrihet alltså.
Jo, men visst, alla får väl göra som de vill. Men varför är det bara kvinnor som vill? Hur mycket valfrihet och synbar slumpfaktor kan det rimligtvis handla om då, om det inte är några män som "längtar hem"? Antyder inte det ganska tydligt att det finns normer, strukturer och osynliga staket?
Jag gillar ju det här grejerna, fixet, pysslet och donandet hemma, det går inte att komma ifrån.
Men jag tänker inte för ett ögonblick inbilla mig att det är något slags självständigt val, något jag bara fick lust att hitta på så här i 10-talets början när (som av en händelse) individualismen lurade alla att tro att den egna viljan var allt som räknades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar