Är det verkligen sant?

Då och då dyker såna här undersökningar upp. Sajten Familjeliv frågade sina medlemmar "kan du tänka dig att bli hemmafru?" och 45 procent av de som svarade på enkätet (för övrigt ett för litet underlag för att vara statistiskt säkerställt) sa "ja".

Ja, vad ska man säga?
För det första kan jag inte tänka mig att de som svarade så verkligen har tänkt igenom sitt svar fullt ut. Säger man verkligen "ja" till att vara ekonomiskt beroende av en man? Har man verkligen gått på reklamen om den lyckliga hemmafrun så stenhårt att man tror att detta är vägen till ett mer harmoniskt familjeliv? Eller är man bara less på ett sjukt samhällstempo och en felbyggd arbetsmarknad som får kvinnor att hemmafrufantisera ungefär som att hon som är sårad i sin relation läser Harlequinromaner?

Jag är helt för att tillbringa mer tid hemma, och för att vuxna ska få vara mer med sina barn. 6 timmars arbetsdag, eller 4 dagars arbetsvecka, känns som en klok utveckling. Jag tycker nämligen att barn har rätt till båda sina föräldrar, inte att mammors monopol på närhet ska uppmuntras, romantiseras och putsas på i all evighet.

Och SKA man verkligen bli hemmafru så måste man se till att bli en kaxigare variant än den första varianten på 50-talet, för historieskrivningen visar att hon faktiskt var allt annat än happy-happy. Det var då de första Familjerådgivningarna startade, för att försöka råda bot på en gryende skilsmässovåg. Och Kinsey-rapporten avslöjade att hemmafruarna hade det urtråkigt i sängen, ifall att nu någon har illusioner om att en slopat karriär skulle göra nåt för samlivet.

Kära Familjelivs hemmafru-wannabees, fundera lite till på saken. Läs den här boken vetja. Den är faktiskt ganska bra.