Det finaste man har sätter man på bordet. Det fulaste man har målar man vitt.
Min son, lite nymornad, på köksbordet. Han får representera det finaste vi har. Det är så klyschigt, men i tider som dessa är familjen och andra nära relationer allt för mig. Det är fortfarande oroligt i hjärttrakten. Jag är på sjukhuset varje kväll.
Min inredningsfilosofiska tanke bakom ordspråket är annars att saker som är fula och oansenliga eller som man inte vill ska synas så mycket med fördel målas vita. Det omfattar till exempel all sorts teknikförvaring som sällan är riktigt snygg, eller åbäkiga garderober, eller fula trappor.
Sånt som gärna får spraka av färg och liv är istället hemmets juveler. En vackert omklädd fåtölj. Ett fint gammalt skåp. Eller sådant som man helt enkelt sätter på bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar