Jag blev intervjuad av en journaliststuderande häromdagen. Det händer inte så ofta längre att någon vill prata om boken. Spännande att fundera på den igen, så här lite i efterhand. Det blir lättare att se vad som är kärnan i hela hemmafrudebatten, i alla fall för mig. Jag känner mig ganska trött på att ventilera vad det här fenomenet betyder för kvinnorna. Är det en kvinnofälla att hemmafixa? Bla, bla, bla liksom. Jag är just nu mycket mer sugen på att diskutera eventuella mansfällor. För skit i vad det gör för kvinnan att vara hemma med barnen, och hur det går med hennes redan från början sorgliga pension och skrala självkänsla.
Vad gör det för mannen?
För är det något som en hemmafru förutsätter så är det ju en försörjare. En man som är beredd att betala priset bland annat när det gäller distansen till sina barn. För ingen kan ju säga annat än att det är faktiskt tid med barnen som spelar roll för relationen till dem, och att man tappar i känslomässigt kapital när man måste jobba för två.
Jag tycker det är så sorgligt.
Hallå mansrörelsen, nu får ni faktiskt vakna och kalla in kavalleriet.
Hej Marina!
SvaraRaderaJag har läst din bok, jag tyckte att den var rolig! Ganska ofarlig, trodde att den skulle vara en sågning av en sådan som mig, typ hemmafru. Jag fick snarare bra knep till hemmafixet.
Som kommentar till inlägget:
Min pension är tragisk, och det är synd att det är så (jag utför ju faktiskt ett arbete) men jag lever inte mitt liv för att vara en rik pensionär. För jag vet redan nu att jag kommer vara olycklig sen, om jag missade chansen att vara lycklig nu. Jag blev inte mamma för att lämna bort mina barn.
Vi är inte en familj med en pappa som jobbar dubbelt, vi är en familj som konsumerar mindre. Min självkänsla mår finfint. Jag ägnar mig nämligen åt det jag helst vill! Varför tror man att de som inte lämnar ifrån sig sina barn har eller kommer få ett dåligt självförtroende?
Välkommen till mitt cyberhem. Nyinflyttad, men med stora inredningsplaner. Häng med vettja!
Kram Lotta
En sak till bara: Absolut, "ingen kan ju säga annat än att det är faktiskt tid med barnen som spelar roll för relationen till dem, och att man tappar i känslomässigt kapital när man måste jobba..."
SvaraRaderaJag tar inte tid från min man, jag tar tid från Fia, Beata eller vad hette den där tillfälliga vikarien nu igen...
Hej Charlotte!
SvaraRaderaHelt missat att du hade kommenterat. Sorry! Men nu ska jag förstås.
Jag går inte in och kommenterar hur någon enskild person väljer att leva sitt liv. Det är väl bara att gratulera om du känner dig nöjd med ditt livsval.
Sedan kan förstås ingen veta hur man i framtiden kommer att se på frågan, eller hur ens barn kommer att se på det för den delen. (Som barn till en hemmafru kan jag väl erkänna att jag inte tackat min mamma för detta, utan snarare många gånger tänkt att det nog hade varit bättre för mig med dagis, så här ska man nog inte heller lura sig själv att man enbart väljer hemmafrutillvaron för sina barns skull.)
Vad jag alltid vänder mig emot i hemmafru-debatter är att det så ofta blir så svart-vit. Varför svartmåla dagis? Jag tycker dagisfröknar är fantastiska, och även vikarierna faktiskt.
P.S Underbara bilder på din blogg!